tisdag 20 mars 2012

Den svenska skolan då, nu och framtiden.

Göran Persson saboterade svenska skolan då han gjorde om den runt 1989. Man tog bort kortare, 2-åriga, tekniska gymnasieutbildningar, vars studenter var mycket efterfrågade av industrin. Skolor med bra tekniska utbildningar med olika inriktningar såsom elektronik, kemi, bygg eller maskin, "lades ned" man införde "program" istället, dvs att skolorna skulle erbjuda lite av varje men därför också inte kunde erbjuda något med djup och bredd inom specifika områden. Göran Person levde med tanken om att alla skulle stöpas i samma form, vilket för honom var minst tre års teoretiska gymnasiestudier. Nu står vi där med problem med att unga inte får arbete. Politiker funderar de skall göra för att förbättra yrkesprogram. Göran Persson har gjort en oerhörd skada på svensk skola då han en gång monterade ner den.

Jag avundas Finlands myndigheter och politiker för att driva en så bra skola. Helt klart ett föredöme för oss i Sverige. Vi har lidit alltför mycket av politikers modenycker som slitigt sönder skolan. En av dessa modenycker i Sverige var att låta eleverna ta för stort ansvar i sitt eget lärande. Enligt min mening är lärarens uppgift att via kommunikation och pedagogik undervisa. Att läraren har förmåga att hålla i intressanta föreläsningar på lektionerna ser jag som viktigt, och att de gör ämnen tillgängliga samt planerar undervisningen så barnen stegvis utökar sina kunskaper. Lärarens roll som ledare i lärandet är viktig. Det är de som skall veta vilka moment som är viktiga att studera hålla i planeringen. Att låta elever fritt och planlöst självständigt söka kunskap inom alla olika ämnen är ineffektivt. De flesta individer kräver dessutom struktur för sitt inlärande.

Allmän och särskild matematik och engelska fanns på 80-talet. Tidigare tror jag ännu fler ämnen fanns i olika svårighetsgrader. Socialdemokraterna ville inte ha olika svårighetsgrader, för det ansågs ojämlikt. Alla skulle stöpas i samma form. Barn skulle gå på samma skolor då det ansågs vara viktigt att barn mötte barn från alla bakgrunder. Sedermera har de dock svängt 180° då man accepterar att människor från olika kulturer inte behöver gå i samma skolor, vilket gör att det är fullt möjligt att växa upp i Sverige utan att under sin skolgång möta folk från med olika bakgrund och kultur. Nog är det ett större problem att barn går på skolor som är monokulturella (och där ibland en religion är förhärskande) än att man låter barn som går på samma skola få möjlighet att studera i olika takt.

Man borde även låta barn som ej uppnår målen i ett ämne låta gå om kursen i större utsträckning. Det ger dem möjlighet att fortsätta studera (istället för att bli tvungen att hoppa av) och gör att lärarna inte tvingas att sätta godkänt för elever som har alltför låg nivå. Eleverna med låg nivå behöver få stora delar av kursen repeterad för att hänga med. I annat fall har de inte  möjlighet att hänga med. Men eleverna med tillräcklig nivå måste man ju gå vidare med för att nå kunskapskraven så de har tillräcklig nivå för nästa stadium.

Det är väldigt stor individuell skillnad på hur fort elever lär sig olika ämnen, samt hur pass motiverade de är. Båda typer av elever bör få möjlighet till undervisning som bäst passar deras förutsättningar. När det gäller utländska språk till exempel är skillnaderna på motivation och inlärningskapacitet stor. Det är inte tillfredsställande att de som har kapacitet och motivation att avancera snabbt inte får undervisning på den nivå som gör att de når målen, men det är heller inte tillfredsställande att behöva ge elever underkänt och därmed göra att de inte fortsätter med språkstudier.

Tanken om att alla barn skall läsa i samma takt måste man nog lägga åt sidan. De som inte har motivation eller förmåga att studera i en normal takt skall inte behöva välja bort ämnen som ändå skulle berika dem. De som har förmåga att läsa i högre takt skall inte behöva sitta av sina år i grundskolan för att sedan behöva studera som en galning i högskolan för att grundskolan "hållit nere nivån" för att det skall passa alla. Frågan är vad man då skall ha grundskolan till i överhuvud taget för dessa elever ifall de inte få nyttja denna tid att bredda och fördjupa sina kunskaper för att på bästa sätt vara förberedd till högskolan. Att tänka på också är att tiden på högskolan är begränsad och att man inte kan läsa allting. Vad man kan tillgodogöra sig i grundskola och gymnasium, är därför också viktigt för allting går omöjligtvis att pressa in på fem års universitetsstudier.

I Sverige får vi nog acceptera att vår tid är förbi som rik nation. Kinesiska studenter är mycket mer motiverade och disciplinerade och lär sig mångfaldigt mycket mer. De har billig arbetskraft och människor med stora kunskaper inom många områden. I längden kommer vi att få sänka vår levnadsstandard och kineserna kommer öka sin något. Våra levnadsstandarder kommer att harmoniseras med tiden. Utvecklingen emot detta understöds även av att de Europeiska länderna tävlar med varandra om att ha låga skatter. För att hålla låga skatter minskar man på utbildningskvalitén och på de sociala skyddsnäten. Ett EU utan gemensam skattepolitik och socialt skyddsnät, kommer att leda till att det blir rå kapitalism som kommer driva oss från social trygghet och god tillgänglighet till välutbildad arbetskraft för industrin.

Lärarlagen på skolorna måste bli mycket bättre på att lära eleverna självkontroll. Det är alltför vanligt att undervisningen blir lidande på grund av att en eller några elever är oroliga på lektionen. Det kan handla om att de lägger upp benen på bänken, pratar med sina kompisar, leker med mobilen, springer ut och in i klassrummet, mm. Detta smittar gärna av sig till övriga elever. En elev kan påverka andra elever så hela klassen blir orolig. Ifall eleven ej är på lektionen, kan det vara lugnt. Olika klasser kan ha helt olika "kultur". En del klasser har en positiv kultur där elever är lugna och koncentrerade, medans andra klasser kan ha en negativ kultur där det är rörigt och eleverna inte vill arbeta.  Det är inte rättvist emot eleverna att deras förutsättningar blir helt olika beroende på ifall de hamnar i en klass i positiv respektive negativ kultur. Att lärare samarbetar med att påverka dessa negativa kulturer så de blir mer positiva måste ses som en central uppgift. Det räcker inte med att lärarna är bra på sitt ämne. De kan vara hur bra pedagoger som helst, men ifall de inte klarar av att påverka gruppens kultur kommer de inte kunna få elevernas uppmärksamhet. Skolorna måste bli mycket bättre på att arbeta med gruppdynamik och elevers självkontroll.

Införandet av lärarlegitimation tror jag inte på som lösning. Skolan har enorma problem med att få tag i personer som har tillräckliga ämneskunskaper. Stelbenta regler och krav på långa utbildningar kommer kommer förvärra situationen. Snarare skapar det en skyddad verkstad för de lärare som förvisso är lärare på papperet, men som inte fyller måtten. De blir svåra att bli av med, men en lärare utan de stelbenta formella kraven kan bara vara vikarie tills man hittar en 'behörig' lärare. Det skall mycket till för att inte lyckas få behörighet då man deltar i universitetsprogrammen. Behörigheten säger därför inte så mycket om lärarens verkliga förmåga. Det är först i verksamheten då det går att avgöra. Istället för att införa lärarlegitimation hade det varit bättre med att göra det lättare för skolor att säga upp fast anställda lärare som ej fyller måtten. Rektorerna har ett ansvar i att eleverna får undervisning med tillräcklig standard, men ifall de 'fastnar' med en lärare som ej fungerar bra så är de ju i praktiken bakbundna av stelbenta regler.

Ett exempel på problem med stelbenta regler är att vi i Sverige sällan har lärare i utländska språk som har språket som modersmål. Svenskfödda lärare brukar prata svenska större delen av lektionerna. När de talar har de kraftig svensk accent och rytmik. De gör många språkliga fel och vet ej hur språket används.  Barnen har svårt att kommunicera muntligt på språket. De har svårt att uppfatta ljud och de har ofta grava brister på uttal. Många språk har annorlunda uttal på vokaler och en del konsonanter. Om man uttalar dessa som på svenska, blir det omöjligt att förstå vad som sägs. Vi behöver alltså personer med utländska språk som modersmål, men stelbenta regler gör att de måste börja om från början för att få lärarbehörighet. De måste ta de svenska universitetens kurser i historia, litteratur, uttal, mm. Men dessa saker har de studerat i sitt hemland flera gånger om. Man kan då tycka att de borde kunna få tillgodoräkna sig detta, men nej det går inte. Svensk byråkrati inom utbildningsväsendet är väletablerad.

Det är visat att små barn lär sig språk genom att kommunicera direkt med en människa. Att sätta på en radio och låta dem lyssna räcker inte. Det är just den interpersonella kommunikationen som är viktig. Kommunikation på det utländska språket är viktigt. De de svenskfödda lärarna ofta har begränsad språklig förmåga, bör svenska skolor i ökad uträckning försöka rekrytera personer med språken som modersmål. Om de inte har tillräckliga grammatiska kunskaper, kan man låta den svenskfödda läraren hålla i grammatiken och låta den utländska läraren hålla i konversation. Det skulle nog öka kvalitén avsevärt på undervisningen.


http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/jan-bjorklund-dags-att-aterforstatliga-skolan_6004975.svd
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lararlegitimationerna-ar-en-viktig-reform_6937551.svd
http://www.dn.se/ledare/signerat/inspirerande-vag-till-battre-lektioner  
http://www.dn.se/debatt/68-vinden-blaste-bort-lararnas-auktoritet-status-och-loner
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/yrkesprov-skulle-ge-fler-larare_7321185.svd