Idag skriver DN att Eva Ericksson på uppdrag av regeringen har gjort en utredning kring våld i nära relationer som lett till förslag på lagändring. I SvD står det att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni anser att den svenska lagstiftningen för anknytningsinvandring är omodern. Uttrycket fruimport används och man famlar efter nya lagar.
I USA gör man så att kontaktförmedlingar som hjälper amerikanska män komma i kontakt med utländska kvinnor har fått ett krav på dem i lagen att upplysa kvinnorna om den amerikanska mannens brottsbakgrund. Männen måste ge kontaktförmedlingen ett utdrag ur sin brottshistorik. Detta tycker jag verkar vara en rimlig och bra lösning på problematiken att en del kvinnor blir misshandlade eller till och med mördade av halvgalningar.
Det är inte myndigheten som skall bestämma vilka som träffas eller inte, vilket jag får intrycket att politikerna är ute efter. Var och en måste få bestämma vilka sorts människor de är beredda att träffa, men migrationsverket kan hjälpa till att göra ett val som är baserat på bättre kunskap genom att se till att tidigare brottslighet förs fram i dager, genom att kräva att parterna får ta del av varandras brottshistorik.
Ha som rutin att migrationsverket meddelar personer som vill besöka eller leva med en man eller kvinna i Sverige om begångna brott, men det bör vara ömsesidigt. Den som tar emot någon från utlandet bör även få reda på vilka brott den utländska personen begått. De som vill träffas får helt enkelt bifoga utdrag från brottsregistret till ansökan om uppehållstillstånd. Myndigheten vidarebefordrar sedan utdraget till den andra partnern, som får ta ett självständigt beslut huruvida de vill fortsätta med relationen.
Jag gillar verkligen inte att politiker föraktfullt betraktar männen som "kvinnoshoppare". Det finns oerhört många som finner sin livspartner via inledande kontakter via internet. Det finns säkert en skam hos många att möta sin livspartner på detta sätt, och nu försöker de kvinnliga politikerna ytterligare skambelägga detta. Men borde inte personer som träffats via internet, få rätt att känna att deras relation och kärlek respekteras lika mycket? Eller skall deras status som "andra klassens kärlek" skrivas in i lagen?
Om man utgår från att alla män är svin, och behandlar dem därefter, kommer man kränka en massa män som är hyggliga. Är det okej att kränka det stora antalet män som faktiskt ställer upp för sina fruar och bryr sig? Skulle det vara okej att regelmässigt behandla kvinnor som svin? Finns det något incitament att fortsätta att bete sig bra ifall man ändå blir bemött med förakt? Vilken sorts människor skapar vi då vi möter dem med förakt? Känner de sig svikna? Blir de bittra? De flesta män reagerar mycket starkt med avsky när de får reda på att en kvinna blir slagen av sin man, och jag tror att det är mycket lätt för män att känna sig bittra om de blir bemötta som om det vore kvinnomisshandlare. Om man är dömd på förhand, vad hjälper det då att ha ett hedersvärt agerande?
Redan nu bemöter samhället män nedvärderande då de medverkar vid sjukhusbesök och besök vid arbetsförmedling. Det finns handläggare vid arbetsförmedling som försöker förhindra att mannen medverkar. Myndigheten anser tydligen att männen bara är störande moment och inte har med saken att göra, men verkligheten är att arbetsförmedlingen oftast inte klarar av att fixa jobb. Aktiva och stödjande män är förutsättningar för att kvinnorna skall få fäste på den svenska arbetsmarknaden. Om man inte växt upp i Sverige har man nog mycket begränsad kunskap om hur arbetsförmedlingen fungerar, svårt att förstå ord och termer, känner inte till hur samhället fungerar, och svårt att ta tillvara på sina intressen om man inte har stöd.
Det är inte lätt för många utländska kvinnor i svensk sjukvård. I Sverige måste man själv ta initiativ och förklara vilka symtom man har och man måste verkligen stå på sig för att träffa en läkare. Detta växer vi upp med i Sverige och anpassar oss till, men folk från utlandet har ofta svårt med detta. De är vana med att bli välkomnade av sjukvården. Många frågor brukar ställas av läkaren. De är alltid välkomna till en läkare. Det är inte som här i Sverige att man hamnar hos en sjuksyster på telefonen som till varje pris försöker hitta motiv till att avfärda en.
Om en man kontaktar sjukvården för att försöka boka in en läkartid åt sin utländska fru blir det nästan alltid problem med att sköterskan vägrar att tala med honom. Språk kan vara ett problem, och speciellt då det gäller att beskriva symtom och medicinska termer, då är det till stor hjälp att få hjälp med att någon berättar sjukhistoriken. Det behövs också någon som står på sig. Det är inte ovanligt att kvinnor från utlandet passar på att besöka vården då de är i sitt hemland för där blir de välkomnade. Det händer inte alltför sällan heller att de där får diagnos och vård för sådant de borde fått hjälp med i Sverige, men som de inte fått hjälp med för att de inte orkat med att hantera kontakterna med den svenska sjukvården och för att de inte känner tillit till den.
Kära politiker, skulle ni inte istället lägga ner lite av er värdefulla energi på att göra något åt problemet med den omänskliga påtvingade separationen av nyförälskade då den utländsk partnern är tvungen att vänta i utlandet på beslutet för uppehållstillstånd? Men det är väl kanske just det som är är tanke, att kärleken skall svalna så att de inte någonsin skall kunna få uppleva glädjen av att vara tillsammans med den man är nyförälskad i. Den medicinska vetenskapen säger att nyförälskelse gör att man fokuserar sig på sin partner på ett tvångsmässigt sätt och att fysiologiska förändringar sker som möjliggör att man bättre lär känna sin partner. En förälskelse varar i princip aldrig längre än ett halvår. Åtskillnad gör att partnerna går miste om denna period och istället får leva ett år med ångestfull väntan. Detta är vad jag kallar för att förstöra folks liv. Men det är logiskt, emedan för politikerna är kärlek mellan länder andra klassens kärlek och den bör besudlas och brännmärkas.
Frågan om när ett temporärt uppehållstillstånd skall övergå till ett permanent uppehållstillstånd när kvinnor eller män befinner sig i Sverige på grund av anknytning till sambo eller make/make är inte en lätt fråga. För parterna skulle det bästa vara att det inte fanns någon "övergångstid" (tid då den från utlandet måste lämna Sverige ifall relationen avslutas). Den som bor i Sverige skulle slippa tvivlet om att kärleken är äkta eller simulerad. Det finns individer som oerhört gärna vill komma till Sverige i hopp om en bättre framtid, och är beredda att simulera sitt intresse för partnern i Sverige. Mycket smärta och många förlorade år skulle kunna undvaras svenska män och kvinnor ifall de slapp bli offer i andras försök att ta sig till Sverige. Frågan är dock ifall politikerna är beredda att öppna gränserna till Sverige, utan de som är angelägna om att komma till Sverige får nog räkna med att fortsätta vara tvugna att trampa på hjärtan.
Detta inlägg är en reaktion på följande artiklar i media:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/utredare-vill-stoppa-oserios-fruimport
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sabuni-lagstiftningen-ar-inte-modern_7311371.svd
http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.861788-sabuni-slutar-som-minister-2014
http://www.sydsvenskan.se/sverige/-lara-sig-svenska-viktigast-
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Uppehallstillstand-pa-grund-av_GZ02Sf279/?text=true
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/tvaarsregeln-bor-tas-bort_7309737.svd
http://www.aftonbladet.se/wendela/relationer/article12308722.ab
http://patersemperest.blogspot.se/2012/06/ytterligare-politiker-som-vill.html
